Erika Miding

Det är dags nu. Att åka till minneslunden för att ta farväl, på riktigt. Jag avskyr en del av mig själv, som inte hade mod o kraft nog att sitta där vi er sida. Att hålla er hand in i det sista. Att på pussa era kinder, känna på ert hår, se era underbara leedenden en gång till. Jag fick aldrig riktigt säga farväl. Rättare sagt har jag aldrig haft starkhet till det.
Nu har jag bestämt mig. På fredag åker jag till minneslunden med ljus, blommor och kort på er. Jag orkar inte gråta varje gång jag ser ett foto av er. Det är så smärtsamt att se att ni va så lyckliga och nu inte längre kan dela den lyckligheten med mig, mamma och Jonathan.
Jag vill kunna se ett foto av er, prata om er o prata med er utan att tårarna rinner ner för min kind. Jag har nog inte riktigt fullt ut förståt att ni aldrig kommer tillbaka. Att jag aldrig mer får se era underbara leenden, aldrig mer fått höra era skratt. Detta året var/är det fyra år sen ni lämnade oss. Fyra år. Det kändes som bagravningarna var igår.
Jag skulle kunna skrika rakt ut. Jag vill ha er tillbaka! Jag vill känna er närhet, trygghet, kärlek. Tyvärr går inte det längre.
Jag skulle kunna skriva hela dagen om hur mycket ni betyder och hur mycket jag saknar er två. Ni var de finaste personer på denna jord och aldrig kommer någon kunna ersätta era platser på jorden.
Vila i frid, mina älskade, vila i frid. Jag älskar er!