Erika Miding

Hej jag heter Nathalie och jag ska hålla ett tal om hur jag uppfattar olika familjesituationer. Till att börja med vill jag visa en bild, en bild på hur den perfekta familjen ska se ut. Hur pappan håller om mamman med barnet i famnen, det kan inte bli bättre. 
http://www.brollop.dk/bilder/mamma-pappa-barn.jpg
Att idag se familjer utan pappor är inte ovanligt, vi blundar bara för det. Vi vill inte se att familjekonstellationer kan se olika ut. Vi har vår bild och den tänker vi behålla.

Av den anledningen har jag valt texten: "Mig äger ingen" från 2007 av Åsa Linderborg (f. 1968) Hon berättar i sin roman eller självbiografi som det egentligen är, om hur det är att vara dotter till en alkoholiserad pappa. Att situationer som för oss är självklara inte alls är lika självklara för andra. Ett stycke ur texten som ger mig en klar bild på hur det egentligen kan vara, eller rättare sagt hur det är för många människor runt omkring mig. I den här situationen sitter Åsa i sitt rum och leker med dockor i sitt dockskåp.

Citat:

"Gå och lägg dig! Sa mamman. Jag vill inte! Svarade gummiståltrådsbarnen. Borsta tänderna! Sa pappan som plötsligt fått liv. Jag vill inte! Svarade barnen.

Jag förstod att vanliga föräldrar pratade så där till sina barn. Så pratade inte pappa. Lördagsgodis, läggdags, veckopeng, galonbyxor och du får inte gå ut förrän du har städat ditt rum, var okända regler för oss båda. Han tjatade aldrig, röt inte ifrån, visade sällan irritation."

"Citat slut"

Att läsa ett sådant här stycke ur en självbiografi får mig att känna mig väldigt tacksam för det jag har och har haft. Att tänka sig in i den här situationen går inte, men att veta att folk i min närhet har det ungefär så får mig att undra varför man inte har hjälpt till. Eller i alla fall funnits där för den här människan. Att stå bredvid och se hur den här människan sakta men säkert bryts ned är inte okej.

Jag har en vän som har en snarlik situation i sitt liv. Där mamman är alkoholiserad och dottern aldrig fått den uppmärksamhet som hon egentligen behöver. Speciellt under sin uppväxt. Att jag själv inte har förstått det här förrän nu är inte så konstigt då jag själv har växt upp samtidigt. Att nu i efterhand fått veta sanningen och då förstå hur det har påverkat mitt liv. Hur mina nära har försökt hjälpa till men ändå inte kunnat finnas där till hundra procent, det känns otroligt jobbigt att veta. När jag träffar dottern idag är det inte mer än en sorglig historia. Hur föräldrar har sådan inverkan på sina barn är för mig ganska sjukt. Att förstöra ett barn, en individ, borde vara straffbart men det är det inte.

Jag valde texten och bilden av två skäl; För det första är jag själv drabbad i min närhet och dessutom blir man så berörd av alla hemskheter som finns. Som faktiskt händer runt omkring mig. När man står där med hängande armar och är hjälplös, det är en känsla man inte vill känna. Att se den där psykiska misshandeln av barn som sker dagligen. Barn utan trygghet hemma, att se barn bli utlämnade av sin egen familj är för mig overkligt men sant.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här, jag skulle kunna stå här hela dagen och prata om hur illa jag tycker om dessa föräldrar. Men även om hur synd jag tycker om dem. Ska vi verkligen fortsätta att stå bredvid? Fortsätta se hur barn blir behandlade? Jag vill hjälpa till och även förändra men jag vet inte hur. Jag kan börja med att säga hej till personer jag vet har det svårt, som behöver stöd någonstans ifrån. Ett hej kan förändra en persons dag, att få tillbaka en gnutta livsglädje, att känna sig någorlunda speciell. Det är alltid en början och med det vill jag säga tack. Tack för att ni lyssnade.

Jag skulle kunna läsa detta underbara svenskatal gång på gång på gång utan att någonsin bli klok på hur bra min andra halva, Nathie, är på att skriva tal! Jag älskar detta tal. Fast självklart älskar jag min andra halva mer. Du är min absoluta favorit. Älskar dig!