Erika Miding

Sökte ju massa au-pair jobb lite överallt i världen.
Sen ringde en mamma från Basel (Schweiz) o va intresserad. Har även pratat med hennes man. Då kändes det lite som att det verkligen va på allvar. Sen imorse fick jag ett mail av mamman där hon skrev att hon och hennes man hade pratat om att det hade varit roligt att jag kom o hälsade på.
Vistelsen ligger då mellan den 21-24 november. Visst hade det varit roligt, men det är inte förrens nu man veerkligen fattar attdet är på riktigt allvar. Tror jag börjar få kalla fötter!!!
Visst hade det varit en upplevelse om heter duga, men ett år är som en livstid. Vill jag verkligen det? Börjar bli osäker. Att åka ifrån älskling så länge är något jag verkligen inte vill, att inte jobba med de gamla på ett år känns också surt. Sen att jag är mammakär kommer jag aldrig ifrån, men hon är ju alltid kvar.
Sen ringde Ida precis o frågade om jag va sugen på att dra till Norge ett par månader o jobba röven av mig. Det nappade jag på. Två månader är ju ingenting mot ett år och ett plus är väl att jag slipper åka själv. Självklart kan jag jobba "självständigt" men att åka med någon är ju alltid en trygghet, right?
Åh vilket svårt beslut. Vad vill jag? Någon som kan ge mig ett råd?
Tycker iofs inte om fisklukter o sånt, men lönen i Norge är inte att leka med. Kanske är det jag vill dra iväg på?
Jaja, Ida o jag ska prata om det. Ska prata med älskling med. Hans råd betyder ju mest!